Vad tror vi om en zibibbo på buffén eller ett glas castelão till den grillade lammkotletten?
Inte så lätt att veta. Det här druvorna snubblar du inte över så ofta – om du inte råkar vara hemmahörande på Sicilien eller i Portugal.
Precis som det är lätta att fastna i trygga standardlösningar på det eviga middagsproblemet (anyone for pasta med köttfärssås?) så är det lätt att greppa den där chablisen när man irrar på bolaget under hell hour en fredag afton.
Men det är ju synd att rulla på i samma hjulspår när det finns andra rara stigar.
Här ett gäng udda druvor väl värda ett hemsläp.
Crudo zibibbo cataratto 2015 (4993) Sicilien, 79 kronor.
Blommigt med aprikos, persika och tropisk frukt. 15 g socker per liter ger en märkbar och insmickrande sötma. Men av lite smicker har väl ingen mått illa?
Multikompetent, perfekt till buffén – salta getostar, grönsaksrätter och sallader med aningen sötma och/eller beska som bakade rödbetor eller bulgursallad med mynta. Eller till rökt fisk, gravad lax, salta skaldjur.
Fotnot: Zibibbo är det italienska namnet på druvan muscat d’Alexandrie som på Sicilien är mest känd för söta viner från lilla ön Pantelleria
Periquita reserva 2014 (2560) Portugal, 89 kronor.
Tre udda druvor i en en smäll – 56 procent castelão, 32 procent touriga naçional och 12 procent touriga francesa. Så är det ofta med portugisiska druvor, de kommer sällan utanför hemlandets gränser och de vill gärna vara flera olika tillsammans. Summan av de här tre är ett inte alls udda vin vin som varit med ett tag på bolagshyllorna. Kryddigt, mörka bär, kakao, vanilj. Våra tre amigos vill inget hellre än att gulla med en grillad köttbit.
Fotnot: Den lättodlade castelão är Portugals vanligaste druva. På Setúbal-halvön, nära Lissabon, kallas den också periquita (papegoja).
Bourgogne aligoté 2014 Joseph Drouhin (5500) Bourgogne, 117 kronor.
Bourgogne anses som ett krångligt vinområde med ett plotter av vingårdar i sin tur uppdelade på olika odlare med samma efternamn. Men sak är enkel – alla de röda vinerna görs av pinot noir och de vita av chardonnay. Utom de som görs av aligoté, förstås. (Suck.)
Friskt och fräscht med citron och gröna äpplen. Inte väsensskilt från en burgundisk chardonnay men lite lättare och med högre syra.
Aligoté är traditionellt basen i kir där svart vinbärs-likör är ingrediens nummer två. Utgör också 5 procent av druvorna i populära crémanten från Louis Bouillot.
Och stilla viner på druvan funkar också fint som apéritif, till grillade pilgrimsmusslor eller friterade bläckfiskringar.
Fotnot: Aligotédruvan behandlas ofta styvmoderligt i Bourgogne. (Ett undantag här ovan.) Den behöver bra lägen för att inte vinerna ska bli plågsamt syrliga men de lönsammare pinot noir och chardonnay får förtur. Så den skuffas undan till kullarnas krön och flacklandet. Mognar knappt, får jättehög syra – och behöver blandas med söt likör. Men den får sin revansch i Östeuropa där den uppskattas och odlas över stora arealer.
Och så en udda druvkombo:
Ecam Castell d’Encus 2014, Spanien, 269 kronor (winefinder.se)
Albariño och riesling brukar inte trängas i samma buteljer men här trivs de förträffligt ihop. Mycket charmerande vin med citrus, persika och vita blommor. Fruktsötma i doften men helt torrt.
Som fördrink eller till milt smaksatta fina fiskar.
Fotnot: Druvorna har vuxit på 1 000 meters höjd i Costers del Segre väster om Barcelona. Vinerna har lagrats i lerkrukor, gamla ekfat och stenkar som karvades ur berget på 1100-talet. Aningen udda även det.
Inlägget Ta hem en främmande druva på middag dök först upp på World of Wine.