Att det skulle handla om vin var förmodligen skrivit i stjärnorna innan hon ens var född. Med en pappa som revolutionerade en hel vinregion, ja kanske ett land, så var ödet oundvikligt. Hon kan fortfarande minnas dofterna som omgav henne i barndomen – vinkällaren, limmet, dammet och kritan. Allt finns kvar och dofterna är nästa samma idag.
Gaia Gaja är en av döttrarna till den legendariska vinproducenten Angelo Gaja. Han tog konsten att skapa vin till en ny nivå och visade en hel värld att Barbaresco kunde ta upp matchen med storebror Barolo. Idag är han 82 år och fortfarande aktiv på vingårdarna runt om i Italien, men det är ett generationsskifte som kommer och en av döttrarna har redan gjorts sitt namn vida känt – Gaia Gaja.
Inledningsvis är hon lite avvaktande för hon tror att det ska handla om kvinnors roll inom vinbranschen. Och kanske var det jag som var otydlig, när jag ställde frågan om att få göra en intervju med henne, till den svenska vinleverantören som har förmånen att arbeta med GAJA i Sverige. När jag förklara att intervjun handlar om henne händer något i blicken och jag ser att hon sänker garden.
Snabbt förklarar hon också varför hon var lite avvaktande kring frågan om kvinnor i vinbranschen.
– Kvinnor har alltid funnits i den italienska vinbranschen, som fruar, systrar, döttrar eller anställda. Alla har dom arbetat på vingården, dom har tagit plats och alltid funnits där. Över 90 procent av alla vingårdar i Italien är mindre eller mellanstora familjeföretag där alla är involverade och titlar inte har lika stor betydelse som i andra företag. Så kvinnans roll är lika viktig som männens. Det finns ingen skillnad.
Hon är uppvuxen i den lilla byn Barbaresco Piemonte som ligger i nordvästra Italien. Det bor ungefär 600 personer i byn och alla känner alla. Och allt handlar så klart om vin. Redan som barn var det tydligt i vilken del av världen hon kom från. Hon berättar om när hon gick i skolan och läraren Anna som var gift med en av de stora producenterna i byn.
– Vi fick till uppgift av Anna att ta med druvor hemifrån till skolan för att göra Grappa och vin. Druvorna pressades och därefter följde vi hela processen från jäsning till färdigt vin i skolan. Anna hade tagit med plastdunkar som vi kunde använda och när det var dags att buteljera fick vi ta med egna flaskor hemifrån. Vi ritade våra egna etiketter och satte på innan det var dags att ta hem och låta föräldrarna provsmaka. Det var så klart inte gott, förmodligen hemskt, men likväl var det feststämning hemma, säger hon med ett skratt.
Vinet och arbetet runt har alltid varit en stor del av hennes och familjens liv. Hennes mor började jobba reda som 16 åring hos hennes farfar och när hon var 22 år gifte hos sig med Angelo Gaia. På så sätt finns vinet alltid inom familjen och förmodligen ser det lika ut hos tusentals andra Italienska familjer som jobbar med vin.
Hennes skratt och öppenhet är genomgående under timmen vi pratar. Eller rättare sagt timmen som Gaia pratar, för det är ingen avvaktande eller tyst intervju. Tvärtom rör hon sig konstant inne på kontoret där hon befinner sig idag. Hon går upp mot fönstret för att visa gården och att det är sol ute.
– Har ni det här i Sverige just nu, skrattar hon frågande.
Nästan hela hennes liv har utspelat sig där. Men även massor av resor och möten under åren som passerat. Hon har alltid längtat tillbaka till den lilla byn, trots att hon älskar storstäder och livet som det erbjuder. Som vuxen kan hon fortfarande minnas dofterna som fanns i hennes uppväxt.
– Limmet från etiketterna minns jag tydligt. Och dammet som låg inne på kontoret. Från vinkällaren minns hon doften av vax och kritan man använde på tavlorna för att skriva årgångar och vingårdar. Kritorna användes också av barnen för att rita på golvet nere i vinkällaren. Det var fullt av konstverk som sakta suddades ut av fötterna som passerade.
När hon blev tonåring började hon känna att livet i byn försvårades. Inte så många i hennes ålder att umgås med och hon var alltid tvungen att be någon att köra henne. Här började längtan till storstäderna och när det var dags att läsa på universitetet blev valet ekonomi eftersom hon tänkte att det kunde ge henne möjligheten att jobba med försäljningen och marknadsföringen en dag, vilket i sin tur skulle öppna upp världen för henne.
– Kanske hade jag gjort ett annat val idag, säger hon eftertänksamt. Historia eller filosofi hade förmodligen varit mer intressant. Fast det gav mig en möjlighet att läsa sista året i Barcelona och komma bort en stund. Min far ogillade det skarpt och först hotade han med att jag inte var välkommen tillbaka om jag verkligen åkte, säger hon med ett skratt. Men hon åkte ändå.
Hon älskade staden och människorna men när studierna var klara där åkte först hem för att avsluta universitetet. Därefter fick hon lite hjälp av sin far med att få arbeta hos en vindistributör i San Fransisco under ett år. Det blev ett väldigt lärorikt år för henne och 2004 var hon tillbaka i Barbaresco för att involvera sig i familjeföretaget. Hennes egna plan uppfylldes och hon ägnade nästan tio år av att resa och marknadsföra GAJA ute i världen.
– Vin öppnar alla dörrar. Människorna och plasterna som det har gett mig skulle jag förmodligen aldrig träffat eller besökt om jag inte hade jobbat med vin. Nu fick jag chansen att möta vinälskare över hela världen. Sommelier, distributörer, vinproducenter och samlare som lagrat vin innan jag ens var född och andra intressanta människor inom denna fantastiska värld.
Insåg hon någon gång att hon var dotter till en superkändis inom vinvärlden eller visste hon det som barn.
– När jag började resa förstod jag hur det låg till, men samtidigt har min far alltid haft en låg profil, ett kännetecken som speglar de flesta från Piemonte. Jag tror att en artikel i den lokala tidningen skulle sticka mer i ögonen hos lokalbefolkningen än en helsida i New York Times, säger hon med ett skratt.
Men hon har ett minne som hon värderar högt och det var när hon träffade en äldre italiensk man i USA i början av sin karriär. Han berättade att när han först kom till USA så såg man ner på Italienarna, men att hennes fars vin var en av anledningarna som hade gjort att människorna i USA hade börjat se på Italien med andra ögon. Han kunde känna sig stolt över sitt arv. Men hon har även träffat sommelierer som berättat om att deras första vinupplevelse var ett vin från GAJA och att det hade gjort att man valt att jobba med vin.
Idag har hon landat mer hemma på vingården i Barbaresco och är mer och mer involverad i arbetet på gården. Hon bor tvärsöver gatan där vinkällaren ligger, men samtidigt tror hon inte att hon bara kan stanna på en plats.
– Jag tycker om att vara i rörelse och jag har svårt att se mig på en och samma plats. Eftersom vi också har en vingård i Toscana, vill jag även vara involverad där. Sen går det inte att bortse från att vi syskon ska ta över en dag. Visst har det skiftet redan startat men det är mycket jobb kvar och vi måste sätta upp en struktur för företaget. Vi vill alla vara delaktiga i allt men vi måste hitta en väg som fungerar för alla.
Klimatet har också påverkat GAJA de senaste åren med mindre uttag och en av utmaningarna är att göra det bästa av de förutsättningar som finns. Hon känner också att efter de två år som pandemin påverkat världen har efterfrågan nu återigen ökat på att hon ska komma ut besöka vindistributörer runt om i världen.
– Nu tror jag att pandemin gjort att vi ändrat våra rutiner och inte kommer att resa på samma sätt om det inte behövs. Min far har alltid sagt till oss barn att vi ska tänka annorlunda och inte vara rädda för att prova något nytt. Exakt vad kontentan av det här blir vet jag inte nu. Men jag tror inte att jag kommer att resa lika mycket.
Hon har ett stort intresse för naturen och samspelet i vingården. Skulle hon inte jobbat med vin hade hon troligtvis arbetat med naturen på något sätt.
– Det behöver inte vara inom lantbruket men på något sätt skulle kopplingen till naturen finnas där. Jag älskar även biodlingar och tillverkningen av honung. Så kanske skulle jag vara biodlare eller osttillverkare som också har stora likheter med att producera vin. Oavsett så skulle det ha med naturen att göra och kanske även djur som jag också älskar. Tyvärr sjunger jag förfärligt illa men om det var möjligt hade jag gärna blivit orkesterledare, säger hon med ett skratt.
Telefonen börjar ringa på kontoret och jag har lyckats att ta en timme av hennes tid den här soliga förmiddagen i Piemonte. Innan hon avslutar far hon runt ett varv till på kontoret för att göra lite saker samtidigt och när hon sätter sig ner igen uppmanar hon mig att hälsa på nästa gång jag är i Piemonte.
Nu måste hon gå ut med hunden och sen är det vinkällaren som väntar.