Någon större vinentreprenör vill han inte bli. Musiken går före. Ändå får hobbygubben Per Gessle applåder för godsakerna han radar upp. Möt honom i en exklusiv intervju.
Hon trampade. Klafs, klafs. Rörde om med trädspaden, hämtade andan med en hand på ekfatets överkant. Körsbär, plommon, kanske rent av viol, nebbiolodruvans aromer lyfte. Hon fick i gång fötterna igen.
Hakan hängde på Per Gessle. En rysning for över ryggen, inte för att hösten kröp sig allt närmare. Oj, vad han också skulle vilja göra det där någon gång!
– Hon skötte om fyra tunnor och gick upp var tredje timme varje natt för att röra runt druvorna. Det var jättehäftigt att få se det där. Jag kan förstå de som blir sugna på att ha en egen vingård. Fast i så fall får man nog bestämma sig: ”Nu är det det här jag ska göra resten av mitt liv.” Än har den tanken inte föresvävat mig. Men jag är fortfarande ung.
Under en upptäcktsfärd i Italien häromåret svängde popkungen från kvarteret Furet i Halmstad in till en barolokung i byn Castiglione Falletto i Langheområdet. Med sträva blå druvor alstrar Enrico Scavino, och hans döttrar Enrica och Elisa, stringenta röda viner av världsklass, precis som Enricos pappa Paolo gjorde redan på 1920-talet. Imponerande, fascinerande, och inspirerande i den meningen att ju närmare man får nosa desto intressantare kan det bli.
Men Per Gessle tycker fortfarande att han mest trevar bland rankorna.
– När jag sitter och pratar vin med Ann Burgaz, som jag jobbar med på WineAgency, och Bengt Frithiofson, som också är en god vän, har jag ju ofta inte en susning jämfört med vad de slänger sig med. Jag är absolut ingen superexpert på vin. Men jag vet vad jag tycker om, och det räcker ganska långt, säger Per och ser så där buslycklig ut som han gör i en del gamla Roxette-videos.
– Och jag är nyfiken. Härförleden hörde jag talas om att Ornellaia har gjort ett vitt vin, Ornellaia Bianco, som var omöjligt att få tag på. Jag ringde en kontakt i England som jag brukar handla av. Fast det var slut, 4 000 flaskor var borta. Då blir man ju supernyfiken. Jag vet inte ens vad det är för druva i den, men det är ju klart att man vill testa.
Han plockar åt sig mobiltelefonen. Vi ses på Vingruppens kontor i Stockholm. Fingrarna går på displayen:
– I går kväll var jag med några vänner på PA & Co och drack ett vitt vin jag aldrig druckit tidigare och aldrig hade hört talas om. Jag tog ett foto på flaskan, jag tänkte på att jag skulle träffa dig i dag. Här, kolla! Aligoté, en liten sämre variant av Chardonnaydruvan. Så förklarade kyparen i alla fall för mig. Det var fantastiskt gott! Jag skickade direkt ett mejl till Ann: ”Kan du fixa några sådana här till vårt hotell?”
Hotel Tylösand i Halmstad är trampolinen för The Per Gessle Selection. Stadens musikaliska världsstjärna är huvudägare och ville att etablissemanget skulle ha ett eget husvin och en egen huschampagne. Pers samarbetspartner Ann Burgaz i Stockholm sammanförde honom med Marilisa Allegrini, en av vinvärldens stora profiler med amaroneberömt familjeföretag i Valpolicella, Italien. För fyra år sedan kom de första flaskorna: Kurt & Lisa och Furet. En lite mer avancerad cabernetblend från Veronatrakten och ett baserat på Toscanas merlot- och syrahdruvor.
– Från början ville jag inte släppa vinerna kommersiellt. Det fanns redan en massa kändisviner och jag vill inte vara en del av den grejen. Dessutom var det ju hotellets viner, och fortfarande är min grundidé att hitta goda viner för våra gäster. Men Ann tyckte att de var så bra. Det kändes nästan som om Marilisa tog fram bättre viner än vad vi betalade för.
Kurt & Lisa ger jubel i blindtester, och än har Per inte stött på någon rejäl vinförståsigpåare som viftar bort skapelsen som är döpt efter hans framlidna föräldrar, rörentreprenören och konstnärinnan. ”Hörru du Per, det här vinet är ju faktiskt inte alls så pjåkigt!” och så vidare. Överväldigande för en man som är van vid att få helt andra slags applåder. Ibland har han nästan varit på väg att brista ut i någon gammal favoritlåt.
– En av de coolaste grejerna så här långt var på en restaurang här i stan. Jag satt där och åt middag och tre bord i från var det några som beställde in Kurt & Lisa. Jag såg hur de hällde upp i glasen, men de såg inte att jag var där i närheten, säger Per Gessle.
– Det var en otroligt märklig upplevelse som jag aldrig har känt inom musiken eller något annat. Att se någon annan helt okänd dricka mitt eget vin var både jättekonstigt och helcoolt.
Till skillnad mot Furet som bara rullar på avgörs smaken på varje årgång av Kurt & Lisa efter att Per, hans fru Åsa och Ann gurglat olika blandningar runt gomseglen. Först när de valt får de veta vad det är för blandning som skickats upp från Italien. Smack, smack – och så har Per ytterligare något som han helst låter tala för sig själv.
– Jag har inga ambitioner att bli en stor vinentreprenör. Jag är en hobbygubbe. Och precis som när det gäller musiken vill jag inte synas för mycket, jag är känner mig inte bekväm i det sammanhanget. Exempelvis är den här intervjun den enda jag gör om vin inom överskådlig framtid. Jag vill att vinet klara sig på egen hand utan att det jag säger står i vägen. säger Per Gessle och fingrar undan lite av popstjärneluggen som fallit ner framför ögonen.
– Två saker gör att det här fungerar. Att Ann har koll och kan öppna dörrar till högklassiga leverantörer. Det andra är min smak. Jag är ganska tuff med den. Gillar jag inte vinet så gillar jag inte vinet. Jag brukar alltid säga till alla att man inte behöver kunna så mycket om vin egentligen. Det viktigaste är att lära sig vad man tycker om. Jag gillar exempelvis inte Zinfandel. Och i Bordeaux gillar jag Saint Julien-viner jättemycket.
En dag sa Magnus Börjeson, basist i Roxette: ”Per, du måste ju fixa ett vin som heter Sommartider!” Sommartider är låten som Per Gessle skrev med Gyllene Tider 1982 och som än i dag är dunderpoppis i solskenet. Upphovsmannen tände på idén, och det vita lådvinet blev så omtyckt att det numera även finns på flaska. Ett samarbete med den framstående franske vinmakaren François Lurton som är en storsäljare på hotellet.
– De två alkoholfria alternativ jag har, en vit och en rosé, kom mycket för att jag tyckte det var så himla roligt att döpa ett vin efter min fru och fixa otroligt coola etiketter. Det är ju ett skäl så gott som något. Åsa hette Nordin innan hon gifte sig med mig och dricker väldigt mycket alkoholfria viner med sina väninnor. Jag har även med en låt på mitt album En händig man som heter Fru Nordin.
Flaskornas utseende är ett särskilt kapitel. Där är Per gärna i allra högsta grad involverad, designtokig som han är. På lådan och etiketten till Sommartider är motivet Pers egna kladdkrumelurer från anteckningsblocken när han jobbar och funderar. På Furets syns huset i kvarteret där Per växte upp och Kurt & Lisa pryds av hans älskade föräldrars bröllopsfoto.
Per kan snöa in på etiketter. Gå i extra spinn när han exempelvis kommer att tänka på amerikanska Sine Qua Non, som varje år har ny rolig design och nya undernamn, Atlantic, och Raven och allt vad det är. Själv nöjer han sig med att ändra färgskalan på Kurt & Lisa vid ny blandning – så att det sedan blir snyggt att ha årgångarna ställda på rad.
Per Gessle tycker att etiketterna har en viktig betydelse. Här ett par av hans egna..
– Men champagneetiketterna var ett helvete, om man får säga så. Regleringarna är ju så oerhört hårda. Mitt eget namn fick bara vara i en viss procent i förhållande till champagnenamnet, och bilderna måste ha vinanknytning. Vi fick göra om flera gånger. Det var lite på nåder vi till slut fick igenom etiketterna.
Och då är vi med andra ord framme vid champagnen. En speciell hjärtesak, eller hur man ska uttrycka det. Per Gessle har tre stycken: The Convincer, The Pleaser och flaggskeppet The Improver (som bara finns i restaurangsortimentet). Han är en champagneälskare – så festligt och lyxigt, så socialt innan något roligt, så härligt att dricka innan maten om man inte druckit något innan så att man verkligen kan uppskatta.
– När Ann, jag och min fru letade efter tillräckligt bra druvor hamnade vi hos Pierre Peters och Rodolphe Peters, som är sonson tror jag. Han visade sig vara Frankrikes största Roxette-fan så han släppte till 500 flaskor till det som blev min Improver. Den sålde slut direkt och nästa sväng kommer nog först till våren, säger Per Gessle.
– Jag vill fortsätta så länge det går med Pierre Peters, för jag vet att det är så svårt att få loss så där utmärkta druvor. The Improver ska alltid vara serious shit.
Champagne kan få honom att känna sig lite udda i smaken. Många av hans vänner är heltokiga i gamla champagner, sådant man ju ska gilla om man är vinkännare. För egen del är han mest förtjust i unga champagner. Champagne med för många år på nacken är matigare, nästan som en helt annan dryck.
– Samtidigt kommer och går min smak med tiden. Ett tag slutade jag dricka bordeaux-viner för jag drack hellre italienska. När man då helt plötsligt hamnar på en bra flaska bordeaux tänker man: ”Shit, nu har jag missat någonting här i två år!” För en bra bordeaux är ju den ultimata upplevelsen, säger Per Gessle som däremot oftast avvisar den nya världens för söta och alkoholstarka viner.
– Och jag är ju mycket en cabernet-kille. Fransk cabernet och italiensk cabernet gillar jag, även fast de skiljer sig ganska mycket i smak.
Apropå druvor: Den i Ornellaia Bianco som gjorde att Per Gessle härförleden av både smak och bouquet fick lyckors under ett krogbesök heter sauvignon blanc, den mest populära gröna druvan efter Chardonnay. Men före i kikaren, i spaningen efter nya saker till hotellgästerna som sedan kanske ger spin off på annat sätt, skiftar en druva från blågrå till brunrosa.
– Ett bra pino grigio är väldigt prisvärt. Det inte så många som dricker det eftersom det är en lite udda druva, men det är jättetrevligt med kall pino girgio på sommaren. Det skulle passa i min linje. Vi är också sugna på ett sydafrikanskt rött i Kurt & Lisa-prisklass, runt 200 kronor.
Precis som med musiken: Framgång sker oftast med hitta nya melodier. Per Gessle knallar lugnt vidare mellan rankorna. Nyfiken. Inspirerande eftersom intresset kan öka ju närmare man nosar.
På livets höst kanske hobbygubben rent av klafsar omkring i några egna ekfat.
PER GESSLE
Ålder: 57 år.
Bor: I Halmstad och i Stockholm.
Familj: Hustrun Åsa och sonen Gabriel.
Yrke: Musiker, artist och företagare.
Bakgrund: Är sedan 1980-talet en av Sveriges mest framgångsrika popartister. Slog igenom i popgruppen Gyllene Tider. Ingår i Roxette med sångerskan Marie Fredriksson som 1988–1995 var Sveriges största musikexport.
Aktuell: Som vinföretagare samt med Roxettealbumet Good Karma, som utkom 3 juni.
Gessles viner på Systembolaget
2012 Kurt & Lisa (2011), nr 71750, 269 kr
2012 Kurt & Lisa (magnum 2009), nr 71750, 539 kr
2012 Furet (2012), nr 71249, 155 kr
2013 Sommartider, vitt, nr 71259, 85 kr
2013 Sommartider, rosé, nr 71456, 85 kr
2014 Cuvée The Pleaser, nr 77655, 315 kr
2014 Cuvée The Convincer, nr 77368, 300 kr
Per Gessle och Hasse Gänger.
Av Hasse Gänger | Foto Stefan Bohlin
LÄS MER
Inlägget Per Gessle – en smakfull upptäcktsresande dök först upp på World of Wine.