Toscana, Piemonte eller Sicilien är kanske vinregionerna som kommer på tal när man prata om Italien och det är väldigt sällan som någon nämner Marche i det sammanhanget och personligen hade hört väldigt lite om Marche innan jag reste dit. Men efter några dagar började jag förstå varför så många som väl upptäcker regionen gärna återvänder.
Det är framför allt kontrasterna som gör Marche så speciellt. Varje liten stad och by känns hämtad ur historieböckerna, med smala gränder, gamla stadsmurar och torg där livet fortfarande kretsar kring den lokala baren och marknaden.
Tidigare i år fick jag möjlighet att resa till Marche, en region på Italiens östkust vid Adriatiska havet som fortfarande känns lite som en väl bevarad hemlighet och som väldigt sällan dyker upp i Instagramflödet. Här möts sandstränder och det dramatiska bergslandskapet i Apenninerna, och på bara ett par timmar går det att lämna havet bakom sig för att stå bland vingårdar med milsvid utsikt över kullarna. Det är framför allt kontrasterna som gör Marche så speciellt. Varje liten stad och by känns hämtad ur historieböckerna, med smala gränder, gamla stadsmurar och torg där livet fortfarande kretsar kring den lokala baren och marknaden. Tempot är lugnare än på många andra håll i Italien och det finns en stolthet över den egna regionen som märks redan vid första mötet. Och i varje stad finns en egen berättelse som speglar staden och människorna som lever där.
Marche är ungefär lika stort som Skåne och sträcker sig närmare 18 mil längs Adriatiska havet. Landskapet domineras av mjukt böljande kullar som övergår i Apenninernas berg längre västerut. Kombinationen av havets svalkande vindar och de stora höjdskillnaderna skapar ett gynnsamt klimat för vinodling och har gjort regionen till intressant men också mest underskattad vinregion i Italien. För trots att Marche producerar omkring en miljon hektoliter vin varje år och har cirka 18 000 hektar vingårdar är regionen fortfarande relativt okänd utanför Italien. Här finns fem DOCG-områden och femton DOC-appellationer, där merparten av produktionen utgörs av vita viner.
Den stora stoltheten är Verdicchio, en druva som många anser tillhör en av Italiens främsta gröna druvsorter. Framför allt odlas den i appellationerna Verdicchio dei Castelli di Jesi och Verdicchio di Matelica, där den ger friska viner med hög syra, citrus, gröna äpplen, mandel och en tydlig mineralitet. Det som gör Verdicchio extra intressant är dess lagringspotential. Med några år på nacken utvecklas vinerna med större komplexitet samtidigt som den friska syran finns kvar.
På den röda sidan är det framför allt Montepulciano och Sangiovese som dominerar. I Rosso Conero, strax söder om hamnstaden Ancona, får Montepulciano en egen karaktär tack vare närheten till Adriatiska havet. Längre söderut produceras Rosso Piceno, där Montepulciano och Sangiovese tillsammans skapar fruktiga och strukturerade viner som passar utmärkt till regionens rustika matlagning. Men Marche bjuder också på mindre kända druvor som Lacrima, med sin karakteristiska doft av rosor och viol, samt Pecorino och Passerina, två gröna druvor som fått ett rejält uppsving de senaste åren.
Men det är ändå människorna jag tar med mig allra mest från resan. Eller rättare sagt gubbarna.
Från restaurangägaren Corrado som nyligen fyllde 81 år och fortfarande svängde runt bland gästerna med säkra steg och med en slående likhet till den bortgångna skådespelaren Kirk Douglas i sin svarta polotröja, en snyggt välsittande kavaj och ett par mörka glasögon. Restaurangen har drivit av familjen sedan 1897 och när han själv var runt 40 år var det hans tur att ta över.
En av de personer jag minns bäst var mannen i Speedos och solhatt som satt utanför sin grotta vid Passetto Beach. Han log när jag tog fram kameran och berättade, med havet som kuliss, om ett liv som till stora delar levts just där.
Längs den vita klippväggen finns över 500 små uthuggna rum som en gång byggdes av fiskare för att skydda sina båtar och redskap. I dag har många gått i arv från generation till generation och fungerar som sommarens andra vardagsrum. Här lagas lunch, spelas kort och diskuteras livet med grannarna. Nästan varje grotta har en egen färg och personlighet. Dörrar, bryggor och inredning har ofta byggts av återvunnet material, allt från gamla järnvägsslipers, kakelplattor och möbler till trävirke som spolats upp från havet.
Eller caféägaren som hade både sin fru och dotter bakom cafédisken och som med ett leende slängde ihop en espresso med en van hand. När jag ville fråga honom om livet i den lilla staden fick dottern kliva in som tolk eftersom han inte förstod engelska. Han berättade om sitt lilla café, hur han möte både gamla bekanta varje dag och turister som frågade efter vägen eller svepte i sig en espresso innan det var dags för nästa rundtur. Men det visade sig också att han knappt lämnat staden, än mindre rest utanför Italien. Hans fru slutade att le när ämnet kom upp. Dottern däremot hade rest en del i Europa och drömde om ett liv utanför cafét en dag. En storstad eller ett liv utomlands, men först skulle hon bli klar med sina studier, sen väntade ett liv utanför stadens murar. Det gick nästan att ta på hennes otålighet och det syntes samtidigt att hennes far slog ner blicken när hon berättade vad hon precis berättat för mig. Sen log han igen, tog hennes hand och nickade samtidigt som han sa något tyst. Hon ursäktade med att nu hade kön hunnit växa på sig bakom oss och avslutade med att hon hoppades på att en gång få resa till Sverige.
En annan gubbe som gjorde intryck var ägaren till vingården vi spenderade en natt på. Helt plötsligt stod han i vingården tillsammans med oss i skräddarsydd kostym och sidenscarf och ett par väl använda sneakers. Första intrycket var mer Gudfadern, förutom skorna, än vinbonde. Några minuter senare hade han svarat kort på våra frågor, låtit sig fotograferas och försvunnit lika odramatiskt som han kom. Efteråt fick vi veta att han byggt upp en rejäl förmögenhet på att sälja smycken och ägde inte bara en vingård utan flera i området tillsammans med ett antal hotell.
Det fanns fler gubbar som gjorde intryck under resan. Men det slog mig hur många äldre människor som fortfarande hade en självklar plats i vardagen. På restaurangerna, i butikerna, på caféerna och ute bland vingårdarna. Kanske handlar det om ekonomi. Kanske om tradition. Jag vill gärna tro att det också handlar om stolthet och om viljan att fortsätta vara en del av sammanhanget.
Marche har länge levt lite i skuggan av Toscana och Piemonte, men kanske är det just därför regionen lyckats behålla sin egen identitet. Här möts man av ett lugn, en nyfikenhet och en stolthet som känns äkta. Besöken på vingårdarna blir personliga och samtalen handlar lika ofta om familjen och byn som om vinet i glaset.
Även maten speglar regionens läge mellan hav och berg. Färsk fisk och skaldjur samsas med lamm, tryffel, vilt och handgjord pasta. De friska Verdicchio-vinerna hittar sin naturliga plats till dagens fångst från Adriatiska havet, medan Rosso Conero och Rosso Piceno gärna serveras till grillat kött eller långkok. Marche kommer sannolikt aldrig att locka lika många besökare som Toscana eller dyka upp i samtalet om Italienska vinregioner, men det är kanske inte heller meningen. För den som söker ett Italien där livet fortfarande får ta lite längre tid, där vingårdarna fortfarande drivs av familjer och där maten och vinet är en självklar del av vardagen, är Marche ett resmål som förtjänar betydligt mer uppmärksamhet.
Och jag reste till Marche för att upptäcka regionen och dess viner men jag kom hem med en större förståelse för människorna bakom dem. För ibland är det inte vingårdarna man minns bäst. Det är människorna som fortfarande öppnar restaurangen varje morgon, serverar kaffet, sköter vinrankorna eller sitter i solen utanför sin grotta med ett leende när någon stannar för att prata.
Marche
Läge: Centrala Italien, mellan Adriatiska havet och Apenninerna.
Huvudstad: Ancona.
Yta: 9 344 km² – ungefär lika stort som Skåne.
Invånare: Cirka 1,5 miljoner.
Landskap: 69 procent kuperat och 31 procent bergigt. Slättland utgör endast en mycket liten del av regionen.
Vinodling: Omkring 18 000 hektar vingårdar med fem DOCG- och 15 DOC-områden.
Viktigaste druvor: Verdicchio, Montepulciano, Sangiovese, Pecorino, Passerina och Lacrima.
Kända vinområden: Verdicchio dei Castelli di Jesi, Verdicchio di Matelica, Rosso Conero och Rosso Piceno.
Känd för: Medeltida bergsbyar, Adriatiska havets kust, nationalparker, grottorna vid Frasassi och renässansstaden Urbino, som finns med på UNESCO:s världsarvslista.