Nebbiolo är en blå druva med bas i Piemonte, norra Italien, och mest förknippad med Barolo. Nebbiolo är en riktig primadonna och Italiens kanske starkaste skyltfönsterprodukt i vinvärlden. Dess sträva, men ljusa viner spelar pingpong med noter av både tjära och rosor.
Uttalas ⇒ [Nebjollå]
Nebbiolo i nosen och gommen:
Nebbiolo doftar av så väsensskilda aromer som tjära och rosor. Men också mogna körsbär, viol, torkade örter, nypon, fänkål, anis, tobak, kakao och lerkrukor. Med lagring i några år tillkommer tryffel och svamp i allmänhet, tjära och skogsmark. Nebbiolo är ett vin där skenet bedrar. Dess blommighet, friska frukter och ljusa färger döljer en frisk och sträv smak med inslag av läder. Mognare viner får dock ofta en rundare smak med åren.
Nebbiolos smakprofil:
Nebbiolo är ett torrt och medelfylligt vin med höga halter av tanniner och medelhög till hög syra. Alkoholhalten ligger på 13,5-15%.
Nebbiolo serverat enligt konstens alla regler:
Servera ditt Nebbiolo rumstempererat mellan 12-15°. Dekantera eller lufta flaskan en timme innan servering. Servera i vida glas som ger dofterna utrymme.
Nebbiolo passar till:
Nebbiolo fungerar bäst med fettrik mat som till exempel ostar eller gräddsåser som balanserar de kralliga tanninerna. Tryffelrisotto eller en gräddig pastarätt och kraftigare kötträtter med gräddsås. Ju smakrikare desto bättre.
Nebbiolos smeknamn:
Namnet Nebbiolo har sitt ursprung i italienskans ord för dimma: ”nebbia”. Enligt myten för att dimman ligger tät över Piemontes kullar. Men enligt en av vinvärldens största auktoriteter, Jancis Robinson, menar att det i själva verket kommer från den tjocka hinna som omger druvan efter blomning.
Hur det än är med den saken kallas Nebbiolo också Chiavennasca i Lombardiet, Picoutener eller Picotendro i Valle d’Aosta och Spanna i norra Piemonte. Viner som producerats i Barolo kallas ”Kungars vin och viners kungar”.
Nebbiolo odlas i:
Piemonte i norra Italien och inte minst då i distrikten Barolo och Barbaresco. Men även i mindre kända, men därmed – tyvärr – inte mycket mer generöst prissatta, distrikt som Nizza och Valtelina. Nebbiolo odlas utanför Italien även i Mexiko, USA, Australien, Sydafrika, Argentina, Uruguay, Chile, Nya Zeeland, Brasilien, Frankrike och Schweiz.
Nebbiolos ursprung:
Nebbiolo har sitt ursprung i Italien och kommer antagligen från Piemonte, men vissa DNA-spår leder till ovan nämnda Valtelina i grannregionen till öster, Lombardiet. Dess moderdruvor är okända och finns ej kvar. Nebbiolo omnämndes första gången redan under 1200-talet.
Att lagra Nebbiolo:
Nebbiolo är ett mycket lagringsbart vin och klarar lätt ett par decennier i vinkällare. De bästa vinerna lagras i fyrtio år.
Skoj om Nebbiolo:
Nebbiolo är känd för sitt tjocka skal vilket ger den goda lagringskvaliteter, men också en ljus färg som efter några år lätt tappar lyster.
Vinoperans primadonna
En ballerina som sparkar in dina tänder! Exakt så beskrivs Nebbiolos effekt. Elegant, men brutal. Dess ljusfärgade, men kralliga viner ger Nebbiolo en alldeles särskild plats hos älskare av italienska viner. Lockande aromer, men ohyggligt mäktiga tanniner.
Som en operadiva på världsscenen Teatro alla Scala har den sina egenheter och inbyggda motsägelser. Trots dess namn, som kommer från italienskans ord för dimma, trivs den inte alls särskilt bra i dimhöljda landskap och odlas därför högt upp på Piemontes kullar för att kunna se ner på bomullstäcket som under de tidiga höstmånaderna ligger som en filt över landskapet.
Rosor och tjära
Sommelierer älskar att beskriva Nebbiolo som en blandning mellan rosor och tjära. Återigen en sammansatt kontrast. Färgen beskrivs ofta som blek granatäppleröd. Medan smaken är kraftig som en slägga. Hallon, röda körsbär, lakrits och ett potpurri av lite allt möjligt tillkommer utöver de smaker som beskrivits ovan.
Nebbiolo – Piemontes stolthet
Piemonte är hem och förmodad ursprungsplats för Nebbiolo och här görs några av världens mest förnäma viner – just på denna ädla druva. Med tanke på den succé Nebbiolo gjort i Piemonte sedan 1200-talet är det kanske något förvånande att inte fler italienska vinregioner börjat odla den. Men Nebbiolo är, precis som Pinot Noir, en erkänt svår druva att odla. Den trivs bäst i den kalkrika märgeljord som Piemonte står på.
Barolos nummer ett
Baroloviner lagras på ekfat i minst 18 månader och lagras totalt i minst tre år innan de släpps ut på marknaden. Det kanske låter mycket, men Nebbioloviner behöver tid för att komma till sin rätt. De yngre vinerna är lite för sträva i smaken. Riserva lagras i fem år och står det ”Vigna” på etiketten kommer vinet från en enda gård.
I Barolo kan man få viner från totalt elva olika kommuner där stilarna går att sammanfatta i två huvudsakliga beroende på om druvorna odlats på kalksten eller sandsten. La Morra och Barolo är kommunerna med mindre fylliga viner, odlade på kalksten, och Serralunga D’Alba och Castiglione Falletto där man odlar druvorna på sandsten och därmed tillverkar kraftigare viner.
Barbarescos nummer ett
I Barbaresco odlas Nebbiolo i huvudsak på kalksten och dess viner är mindre tanninrika än Barolos motsvarigheter. Därmed inte sagt att dessa viner är mesiga. Även här är tanninerna monstruösa! Men här är det mer fråga om ett monster vars närvaro under sängen inte får en att hacka tänder till den grad att man inte får en blund om natten. Smaken är fruktig med påtagliga noter av jordgubbe, hallon och körsbärssirap. Vinerna påminner mindre om tjära.
Nebbiolos två stilar
I Barolo finns två stilar som olika producenter använder för att framställa Nebbioloviner på. Den traditionella och den moderna. Ironiskt nog har dock båda metoder sina ursprung i den tidiga förindustriella vinproduktionen. Innan man kunde temperaturkontrollera vinproduktion fermenterades vinerna när vädret slog om och blev kallt. Kylan höll jäsningen på halster i några dagar och urlakningsprocessen (macerationen) förlängdes. Hygienkraven under denna tid var betydligt lägre ställda än i dag och många viner fick en massa slaggprodukter med sig vilket krävde dekantering i uppemot ett dygn innan vinet kunde konsumeras.
Numera skiljer sig den moderna respektive den traditionella metoden i längden på macerationen. Den traditionella tar uppemot 20-30 dagar och man använder äldre och större fat som kallas botti. Den moderna metoden nöjer sig med maceration i 7-10 dagar och kallare jäsningstemperaturer på 28-30° som hushåller mer med vinernas fruktiga smaker och aromer. De flesta vinmakare kompromissar dock mellan de moderna och traditionella metoderna.