Text: Mats Garb
Min första kaffebryggare fick jag av min mormor när jag var 18 år och skulle flytta till en annan stad 10 mil bort för att avsluta mitt sista år på gymnasiet. Hon hade satt sig på bussen in till stan för att köpa en kaffebryggare ett par veckor innan jag skulle komma förbi och hämta lite andra köksprylar i ett försök att få ihop ett komplett kök i min lilla studentlägenhet. Eftersom hon aldrig ägt en kaffebryggare själv, utan ägnat åtskilliga tusen timmar till att först koka upp vatten och sen sakta hälla det kokandet vattnet över de malda kaffebönorna som filtrerades ner i kaffepannan, så var det en ny värld för henne. Domus, som det hette på den tiden, kunde erbjuda ett antal varianter på bryggare. Men eftersom hon inte visste vad hon skulle gå på så valde hon efter färg och pris. Och hon ville inte störa någon expedit med sina frågor.
Nu stod jag där och kände mig betydligt vuxnare än vad jag egentligen var när jag långsamt packade upp mina lådor och försökte hitta en lämplig plats för var sak. Tillslut kom jag till mormors kaffebryggare. Den hade en orange färg och jag blev osäker på om den ens skulle stå framme eller gömmas i något skåp, men eftersom varje hylla, skåp och utrymme i det lilla köket var fyllt till bredden så fanns det inget annat alternativ än att låta den stå framme. Med sin orangea färg stack den alltid ut i det vita köket. På gott och ont.
Exakt hur många koppar den där bryggaren gav mig vet jag inte, men jag vet att den hängde med mig tills jag var strax över tretti och jag minns att min kära mor frågade mig om jag hade kalkat av maskinen efter så där sju eller åtta års användande. Vad menar du hade jag frågat henne och en timme senare insåg jag varför kaffet inte hade smakat lika bra hemma som borta de senaste tre åren. Efter det kalkade jag av bryggaren en gång om året. I någon flytt packades den ner i en låda för att sen aldrig mer återses och om jag minns rätt så var det mamman till mitt första barn som hade en annan kaffebryggare som var snyggare och gjorde sig bättre i den nyinköpta lägenheten.
Några år senare och vid någon utrensning i källarförrådet slänges lådan med mormors kaffebryggare.
Idag är jag tillbaka där min mormor var en gång i tiden, men ändå inte. Jag låter min kaffemaskin mala bönorna med hjälp av den integrerade kvarnen och istället för att själv stå och hälla på vattnet, låter jag maskinen med sitt elektriska pour-over system göra jobbet. Och varje gång jag brygger kaffe fyller jag köket med aromerna från kaffebönorna, både när de mals och när kaffet bryggs. Det är som att alltid ha en barista vid sin sida. Och med sin stilrena design har jag aldrig ens tänkt tanken att ställa undan den, tvärtom vill jag att den ska synas.
Från mormors kaffebryggare minns jag, utöver den orangea färgen, loggan på sidan som etsat sig fast – Melitta. Och min kaffemaskin som fyller mitt kök med aromer och ger mig nybryggt kaffe varje morgon bär samma logga.
Tack mormor.
Mitt julklapps tips för alla kaffeälskare:
LÄS MER: Ta kaffet till en ny nivå