Det finns vinregioner där historien nästan ligger som ett lock över allt som produceras. Verona är en sådan plats. Här finns Amarone, Valpolicella, Ripasso och ett vinspråk som är välkänt långt utanför Italiens gränser. Men tradition behöver inte betyda att allt måste göras på samma sätt som det alltid har gjorts.
Det är kanske just där som Cantine di Verona blir intressant. För några år sedan slogs tre etablerade kooperativ i området samman, Cantina Valpantena, Cantina di Custoza och Cantina Colli Morenici och tillsammans bildades Cantine di Verona. Här samlas en stor del av Veronas vintradition under samma tak, samtidigt som det finns utrymme för nya idéer. I dag omfattar kooperativet omkring 550 vinodlare och cirka 1 800 hektar vingårdar. Vingårdarna sträcker sig från Valpolicellas kullar till områdena kring Gardasjön och Custoza. Det ger en ovanlig bredd och en djup förankring i Veronas vinlandskap. Och det är här Lucia de Maio kommer in.
Ett namn med en historia
Lucia de Maio är namnet på vinmakaren Donato Giulianis mamma. Och till skillnad från vad man kanske skulle kunna tro är hon inte bara en person från det förflutna vars namn fått leva vidare på en etikett.
Hon lever i allra högsta grad och hon har en flaska hemma och visar den för alla som kommer på besök. Donato berättar det med ett leende och tror att hon förmodligen redan har sålt vinet till de flesta av sina grannar. Hon föddes i södra Italien i en familj där man inte gjorde så mycket väsen av sig. Man gjorde jobbet. Man pratade inte så mycket om det. Och det man ställde på bordet var till för människorna runt bordet.
Det är också ungefär så Donato beskriver vinet. Inga stora vapensköldar eller gulddetaljer. Inget som skriker efter uppmärksamhet. Bara rent och enkelt på ytan, men varmt under. Det är en ganska bra beskrivning av Lucia de Maio som helhet. Det finns en tydlig koppling till Veronas vintradition, men ambitionen är inte att göra allt på samma sätt som tidigare generationer.
Från gården till vinvärlden
Donato Giuliani är själv noga med att inte göra sin familjehistoria större än den är.
– Vi är ingen vindynasti, säger han.
Familjen var lantbrukare i södra Italien och som barn följde Donato med sin pappa ut på gården. Där plockade han inte bara druvor utan även tomater. Det var ett jordbruk, inte någon stor vinfirma och redan som ung förstod han att han ville lära sig mer. Han började studera oenologi i Bologna. Men pengarna tog slut, vilket enligt Donato inte var särskilt dramatiskt. Han åkte till London och började arbeta på en pizzeria för att kunna betala sina fortsatta studier.
– Den där pizzan betalade för min examen, säger han.
Efter studierna fortsatte resan till Frankrike, Schweiz, Portugal, Grekland och Loire-dalen, vilket följdes av skördar i Australien, Argentina, Sydafrika och USA. På varje plats försökte han lära sig något nytt.
– Varje plats gör någonting bättre än alla andra. Och det lär man sig bara genom att stå där.
När han senare kom till Verona fanns ytterligare en sak att lära sig. De lokala kullarna. Vinodlarna här har arbetat på samma sluttningar hela livet och vet exakt vilken del av en vingård som mognar först. Donato kommer med sin utbildning och erfarenhet, men odlarna kommer med något som inte går att läsa sig till. Femtio år av kunskap om den egna marken.
– Du behöver båda, säger han.
Kanske är det också en ganska bra beskrivning av Cantine di Verona. Det gamla och det nya behöver inte konkurrera. De kan komplettera varandra.
Men ett rött vin kan också behöva fungera en tisdag när pastan står på spisen och ingen egentligen tänkt så mycket längre än så
Från Amarone till vardagsbordet
Det märks tydligt i Lucia de Maio Amarone della Valpolicella DOCG. Här används den klassiska appassimento-metoden, där framför allt Corvina tillsammans med Corvinone och Rondinella får torka mellan 100 till 120 dagar. Druvorna får torka i 100–120 dagar, vilket koncentrerar smak och aromer. Därefter jäser vinet och lagras i 24–30 månader på stora slavonska ekfat och franska tonneaux. Resultatet är en Amarone med mörk frukt, torkade körsbär, fikon och plommon tillsammans med kakao, lakrits och varma kryddor. Vinet är fylligt och sammetslent, men går i en lite lättare och mer fruktig riktning än den kraftfulla Amarone många är vana vid. Det är fortfarande Amarone, men med lite mindre kostym. Och kanske är det just där Lucia de Maio blir som mest intressant. Traditionen finns kvar, men uttrycket är modernare och mer lättillgängligt.
Nu har Lucia De Maio Rosso landat på Systembolaget i ett större format. Men det är inte förpackningen som är intressant. Utan det är vinet. Här står Corvina Veronese för 90 procent av druvblandningen, kompletterad med 10 procent Merlot. Inga torkade druvor och ingen lång lagring på ek. Vinet jäser och lagras i temperaturkontrollerade ståltankar och får sedan sex månader på sin jästfällning. Tanken är att behålla den rena frukten och friskheten i stället för att lägga på ytterligare lager av fat och koncentration. I glaset finns röda körsbär, vildsmultron och färska rosenblad tillsammans med örter och en försiktig ton av svartpeppar. Smaken är medelfyllig och livlig med silkeslena tanniner och frisk syra.
Det är samma region, men en helt annan kostym. Och kanske är det just det som gör vinet mer intressant än själva förpackningen. Det finns något fint i idén om att vin ska få vara enkelt. Inte enkelt i betydelsen ointressant, utan i betydelsen att det inte alltid behöver vara något man gör en stor sak av. En Amarone kan få öppnas när man har tid att laga något riktigt gott. Men ett vin ska också kunna fungera en tisdag när pastan står på spisen.
Och så kommer hans kanske bästa beskrivning av hela tanken bakom Lucia de Maio och det är att den bästa komplimangen är när flaskan är tom och ingen har pratat om vinet
Lucia De Maio Rosso är gjort för att drickas något svalare, omkring 12–14 grader, och passar till allt från pasta med ragù och svamprisotto till grillad kyckling, grillade grönsaker och lagrade ostar. I Italien har vin alltid varit en självklar del av måltiden. Ett friskt och fruktigt vin som kan serveras lite svalare och drickas direkt passar därför bra in. Kanske ännu bättre på det svenska middagsbordet.
För Donato handlar vinmakning i slutändan inte om att göra det mest imponerande vinet. När han provar ett vin för första gången letar han först efter balans. Han vill veta om vinet står på egna ben eller om det lutar sig mot socker, fat eller för mycket extraktion.
– Det är inte svårt att göra ett vin som imponerar i tio sekunder. Balans är svårt, säger han.
Sedan kommer det verkliga testet. Vill han ha ett glas till? Vissa viner berättar allt på en gång och sedan finns inget kvar att upptäcka. De bästa lämnar något till senare. Det resonemanget går igen i Lucia de Maio. Det är inte viner som behöver skrika för att få uppmärksamhet. De ska fungera tillsammans med maten och människorna runt bordet.
Ett vin som gör sitt jobb
Det är kanske också därför Donato återkommer till sin mamma när han beskriver vad han vill med Lucia de Maio. Hon har redan smakat vinet. Hon tyckte om det, men reagerade på sitt eget sätt. Hon blev lite känslosam, sa nästan ingenting, ställde ner glaset och tittade på sin son.
– Jag förstod allt, säger Donato.
Han hade gärna fått höra en komplimang, men han förstod allt i hennes blick.
När han får frågan vad han hoppas att någon ska känna när de öppnar en flaska Lucia de Maio en fredagskväll blir svaret lika enkelt. Han vill att människor ska bli glada. Inte imponerade. Utan glada. Fredag kväll, alla är trötta och ingen vill ha en föreläsning. Man ska hitta ett vin där allt finns på rätt plats. Inget som skriker, inget överdrivet, men heller inget banalt. Och så kommer hans kanske bästa beskrivning av hela tanken bakom Lucia de Maio och det är att den bästa komplimangen är när flaskan är tom och ingen har pratat om vinet. Det betyder att kvällen var bra och att vinet gjorde sitt jobb utan att ta över.
Det nya Verona
Bakom Cantine di Verona finns hundratals vinodlare, vingårdar och generationer av kunskap. Namnet är nytt, men människorna och vintraditionen är desto äldre. När tre kooperativ gick samman 2021 handlade det om att bli starkare tillsammans och kunna investera mer i vinmakning, teknik och hållbarhet. Många mindre odlare kan på så sätt dela kunskap och resurser och samtidigt fortsätta arbeta med den mark deras familjer känner sedan generationer tillbaka. Det är kanske också där Cantine di Verona är som mest intressant. Inte genom att försöka göra ännu en Amarone, utan genom att visa att Verona har betydligt mer att erbjuda. För bakom en modern etikett och en ny förpackning finns fortfarande Corvina från Veronas kullar. Det finns människor som arbetat med vin i generationer och odlare som känner varje sluttning. Och det finns en vinmakare som började med att plocka druvor och tomater hemma på familjens gård, betalade sina studier genom att baka pizza i London och sedan reste världen runt för att lära sig allt om vin. Tillslut landade han i Verona. Kanske är det så tradition faktiskt fungerar bäst. Man tar med sig det man fått hemifrån, lär sig något nytt och försöker sedan göra något eget av det.
Traditionen finns kvar. Men den har bytt kostym.