Ärvda dyrgripar och avlagda vinkorkar – och en och annan butelj där själen vandrat vidare. Följ med dryckesskribenten och bloggaren Jon Hansson in i samlandets värld.
Frimärken, sockerbitar, vinkorkar – jag kan samla jag.
Jag är inte helt bekväm med att titta på de där dokumentärerna om ”hoarders”, knasbollar som tar sig fram i gångar i sina hem mellan högar av skräp som de inte kan förmå sig att slänga. Mina tidningstravar är dock inte resultatet av något medvetet samlande. Jag ska läsa och donera till pappersinsamlingen. Någon gång.
Alltnog, avslöja att du är en samlare och omgivningen kommer att flina överseende. Att samla är supertöntigt. (Konstsamlande undantaget.)
Men samlingar kan faktiskt vara bra att ha. Skokartongen med sockerbitar från parisiska fik, minipåsar från Air France och Sabena med salt och peppar och den lilla dijonsenapstuben som klicken över i var guld värd när det behövdes rekvisita till fotojobbet ”Ta med matsäck på flyget”. (Lågprisbolagen hade just börjat ta betalt för sina sega mackor.)
En kväll i hemmaköket. M på middag. Uppätna, urdruckna, belåtna. M langar ett par prima korkar i soppåsen. Jag räddar dem.
Då kommer flinet. ”Samlar du på korkar nu också?”
”Såklart – de är jättebra att ha”, säger jag lite för stressat och korkar igen en slatt vitt som annars mött morgondagen som oxiderat plonk.
”Okej, men så mycket blir det ju inte över i det här hushållet. Ett par, tre korkar skulle väl räcka”, säger M. Nu något mindre flinig.
Jag visar honom korklådan. Vi rafsar runt. ”Jamen, är inte det här det röda vi drack till spädgrisen?” ”Och det här franska gillade jag ju.” ”Och kolla här…”
I rest my case.
Okej, man kan inte roa sig med avlagda korkar dagarna i ända. Men de tar ingen plats och är dessutom biprodukt till något trevligt – vindrickande. Blir de för många går de att elda upp i kakelugnen – brinner som bensin!
Mitt stora problem är korkarna som fortfarande sitter i.
En garvad vinskribent berättade att han och hans kompisar då och då brukar samlas till likvaka. De dricker viner som för länge sedan passerat zenit. Anar en svunnen storhet och suckar ”tänk, för tio år sedan…”
Jag har också mött sådana stolta buteljer där själen vandrat vidare. För minst lika ihärdigt som jag samlar på korkar samlar jag på vin. Några ärvda dyrgripar, fynd från resor, några beställda nätet… och oj, nu är det alldeles fullt i garderoben.
När blir det tillräckligt festligt för att man ska kunna klämma de där speciella flaskorna?
Har förtvivlat svårt att skilja mig även från mer vardagliga viner, särskilt de sista i lådan. Kanske, kanske blir den där albariñon bättre med ytterligare ett par års lagring? Och blir det inte lite tomt utan ett enda spanskt vitt?
50-årsdagen firades visserligen med stil. Men det mesta av samlingen finns kvar. Exempelvis pappas Château Latour -82. De går för många tusenlappar på dryckesauktionerna. Att dricka mitt exemplar en sketen fredagskväll finns inte på kartan. Det måste till något stort. 100 jämnt? Känns lite osäkert att vänta tills dess. Nobelpriset? Äh, Svenska akademien är ju så trög.
Fast den amerikanska vingurun Robert Parker anger drickafönstret till 2010–2060. Så jag bidar min tid. Och klappar på de små älsklingarna i min växande kollektion.
”Har förtvivlat svårt att skilja mig även från mer vardagliga viner, särkilt de sista i lådan.”
Värd att bunkra
Krispigt, gulfruktigt, citrusfräscht. Den här nordspanjoren här är värd att bunkra ett gäng av – även om du inte lider av samlarmani. Till grillad fisk eller skaldjur på alla sätt och vis.
2014 1583 Albariño de Fefiñanes Spanien, Rías Baixas, nr 94450, 185 kr.
Text Jon Hansson
Läs även:
Inlägget Låt mig rädda dina vinkorkar! dök först upp på World of Wine.